Jag vill

Jag vill bo på landet
jag vill göra det jag vill, när jag vill
jag vill gjuta markplattor i betong
jag vill göra trädgårdsdekorationer
jag vill vara kär
jag vill göra i ordning 
jag vill sitta på berget vid vattnet när det blåser
jag vill spika blomlådor
jag vill plantera i mina blomlådor
jag vill skratta
jag vill trivas där jag är
jag vill ha energi
jag vill ha det litet och ombonat
jag vill ha det stort, vitt och luftigt
jag vill bygga ett L  i trädgården av gamla fönster
jag vill göra en fåtölj av lecablock å cement
jag vill träffa folk när JAG vill träffa folk
jag vill att det ska vara tyst
jag vill veta vad jag vill

Jag vill inte att folk ställer dumma frågor
jag vill inte ha ett tvångsjobb
jag vill inte må dåligt
jag vill inte stressa
jag vill inte vara tvungen att göra saker för att samhället kräver det
jag vill inte vara styrd av tider
jag vill inte känna att jag är fångad i en bur
jag vill inte vara beroende av andra
jag vill inte behöva gå ut om jag inte vill gå ut
jag vill inte få ont i nacken av att ligga och titta på serier
jag vill inte att mina syskon ska ha kiv
jag vill inte känna mig ensam

Ont

Shame on you if you fool me. Shame on me if you fool me twice.

Bitter

Varje gång mina tankar landar på dig så blir jag bara dyster. Ingenting positivt kommer ur det.  Jag tycker bara att du är en pajas. En jävla tönt som sabbat. Jag blir förbannad när jag tänker på hur du valde att behandla mig.
Du lurade mig att tro att du var min räddning och att du var den enda som kunde göra det. Vilket jävla skämt. Jag kan bara se att du gjorde allt du gjorde för att tillfredsställa dina egna behov. Det var bara på dina villkor. Allt kretsade kring hur du mådde av att vara den du var för mig. Jag var bara verktyget. Det känns inte vidare glatt att se det på det sättet. Men just nu finns det inget annat sätt. Det har funnits en tid då jag sett det annorlunda. Korta stunder. Just nu så minns jag dom knappt.
Bitterheten sköljer över mig när jag ser era bilder. Dels över att du hittat nån som enligt det hon uppvisar är levnadsglad och problemfri. Livet är glatt, enkelt och obekymrat. En rosa bubbelgumsbubbla. Livet är bara fantastiskt. Och sen har hon VM-guld i selfies. Leende lycka.

Jag blir sur över att du bara gått vidare. Inte att i sig har gjort det utan att det jag tror är att det gick så jävla lätt. Att jag sitter här med en massa skit som jag inte kan hantera. Såren är fortfarande djupa. Jag är så sjukt skadad av allt som hänt.  Att mina barn for illa. Att du svek både dom å mig. Att du inte var den du sa att du var. Att du lovade å svor. Att du enbart gjorde det som du mådde bra av. Att du gjorde som du gjorde. Att du var feg och ljög. Att du inte ens kunde stå upp för det du gjort. Att du gjorde om det. Flera gånger. Att jag var så beroende av dig att jag inte gjorde på annat sätt. Att jag tillät mig att bli så desperat att jag klamrade mig fast. Att jag inte hade styrka nog att inte acceptera. Att jag inte kunde hantera det på ett annat sätt än det jag gjorde. Att jag trodde att du var en del av mig som jag inte kunde överleva utan. Som att du vore ett livsviktigt organ i min kropp. Helt sjukt. 

Jag tror mig ju veta idag att du inte var annat än en språngbräda. Jag kan inte hur mycket jag än tänker på det se att det handlade om kärlek. Faktiskt inte. Jag tror att det jag kände blandades ihop med vad du gav mig.

Jag har aldrig blivit ompysslad på det sättet jag blev av dig. Uppvaktad. Fått överraskningar, presenter, långa kärleksbrev, någon som tog över när det blev för mycket. Någon som gjorde saker för mig som avlastade mig. Tvingade mig att släppa vissa saker. Någon som hjälpte mig att reda ut kaoset i huvudet. Någon som hjälpte mig att prioritera. Någon som såg när något tryckte mig. Någon som tvingade ur mig var det var och därefter hjälpte mig att komma fram till hur jag skulle hantera det. Jag har aldrig varit med om det. Jag tillät mig att bli bortskämd. Jag lät dig ta över vissa delar. Jag släppte vissa bitar till dig och det gjorde att jag tappade alla. Jag tappade totalt kontrollen över mitt eget liv. Jag blev i många delar en marionett. Det var skönt. Men det var också det som blev mitt fall och det som gjorde att jag sen inte kom upp. Jag ramlade så sjukt långt ner i ett fritt fall. Jag var inte ens medveten om hur långt det gick. Jag var vid den här tiden ett paket. En bricka som gjorde det jag blev tillsagd och däremellan bara tittade på.

Till slut handlade allt enbart om att hålla mig fast. Att följa dig dit du gick. Och sätta mig där du sa åt mig att sitta. Tills du sa något annat. En väldigt enkel tillvaro. Skönt. Men med  förödande konsekvens.

Död

Jag har en vän som har ont.
Min vän lider för sitt barn.

Andra människor tog avgörandet i sina händer. De bestämde att hans son inte längre skulle få leva. De tog en bror ifrån sina syskon. De tog en livskamrat ifrån hans flickvän. De tog en son ifrån hans föräldrar. De berövade en vän ifrån hans vänner.
De tog ifrån honom hans drömmar, hans tankar, hans vilja, de tog hans liv.

Min vän följer tappert varje ord som uttalas, varje rörelse som syns, varje blick som utbyts från sin åskådarplats längst bak i rättssalen.
Han är åskådare i ett skådespel. Det är vi alla. Ett skådespel som just nu utspelar sig kring de sista minutrarna i hans sons liv . De sista minutrarna han var i livet där han fortfarande var kontaktbar och vid medvetande.

Skådespelarna på scenen spelar sina roller. Roller i form av åklagare, försvarsadvokater, målsägarbiträden och nämndemän.
Stora delar av pjäsen är ännu oskrivna. Det är det tiden i salen går ut på. Att skriva klart pjäsen. Att sammanfoga de olika kapitlen till en helhet. En sammanhängande helhet där pjäsen följer en röd tråd och pusselbitarna passar ihop med varandra. Att få ned den på papper. Att bringa klarhet i vilka huvudrollsinnehavarnas roller egentligen var. Vem spelade vilken roll. Och hur.

Emellanåt kommer det in andra människor i skådespelet. De har små men oerhört viktiga roller i pjäsen. Små sett till hur mycket utrymme de har i manus. Stora, sett till deras roller har avgjort de viktigaste replikerna i pjäsen. Deras manus är redan skrivet. Det finns på pränt. De kunde alla sina repliker under genrepet. De hade allt klart för sig. Vem som stod var. Vem som gjorde vad, och hur det gjordes. Under genrepet var allt glasklart. Inga repliker var glömda. De hade skådespelet för sina ögon. De var en del av det. Då.

När det nu är premiär är de nervösa. De darrar på rösten. De flackar med blicken. De fingrar på pennan, pillar på bordskanten, drar med händerna över byxornas tyg, flackar återigen med blicken utan att finna en trygg punkt att fästa den vid.
Hade de lyckats med det hade de sannolikt kunnat andas ut, fokusera på det som de var där för att göra.
Att uttala sina repliker. De kanske hade kunnat finna ett inre lugn som hjälpte dom att minnas sin roll. Att minnas sina repliker precis som de var skrivna.
Nu gjorde rädslan dem till sina slavar. De uttalade tvivel om vad pjäsen egentligen handlade om. Rädslan av att säga sina repliker fel tog överhanden och de ändrade sina ord i sista stund. Återhållet uttalas nya repliker, ändrade repliker. Vissa repliker har helt glömts bort. Inte ens när de får hjälp av sufflören så minns de. Många av dessa repliker som glömts bort var också de viktigaste. Det var de repliker som var avgörande för hur resten av hela pjäsen skulle utspela sig. De var avgörande för hur hela pjäsen skulle sluta.

Min väns son, som är anledningen till att vi alla sitter där. Den som pjäsen kretsar kring. Han är bara en bifigur.

Uppmärksamheten riktas emot de som hade avgörandet i sin hand. Mot de som tyckte sig ha rätten att avgöra värdet på en medmänniskas liv.

Smärtan hans anhöriga känner, helvetet de går igenom, sorgen de riskerar att bära med sig, ärren som alltid kommer att finnas kvar.

Den sista resan M och hans nära & kära startade ihop, kanske den svåraste resan av dem alla. Den när de alla runtomkring honom tillsammans lade sina händer att vila på hans bröst, och hjärtat hans slutade att slå.

Där och då startade de alla sin egen resa. Var och en för sig.
M med värme, kärlek och trygghet i sin ryggsäck som han bär med sig på sin vandring.

De andra, med var sitt enormt stort, tungt, kantigt och vasst stenblock att släpa på. De kommer att snubbla över det, slå sig på det, svära över det, gråta över det. När det blir alltför tufft kanske de slår och sparkar på det. Det kommer inte att förändra någonting.
Deras gemensamma resa tog slut där och då. Ingenting kan förändra det eller få det ogjort.

Kanske, så småningom, kommer det att kunna börja växa mjuk, vacker mossa på stenblocket. Mossa som man kan stryka sina händer över och känna värme och ro i. Kanske stenblocket inte ter sig lika kantigt, hårt och vasst då. Kanske någon vågar slå sig ner på kanten och vila en stund.
Kanske kan man stå ut med att kanter och ojämnheter sticker lite i huden när man är där, om man ibland bara minns att lyfta handen till den mjuka mossan och välja att lägga handen i dess mjuka bädd. Låta handen sjunka ner och omslutas av mjukheten och renheten. Välkomna känslan i sitt bröst. Ju fler gånger vi kan påminna oss om detta, desto snabbare kan mossan gro och få fäste Och därmed ges en chans och möjlighet att täcka det som gör oss illa.
Kanske kommer vi att kunna vara vid blocket utan att det gör oss illa. Kanske kan det hjälpa oss att finna tröst, ro och glädje om vi tillåter det.

M har fått upprättelse. "Rättvisa" har skipats. På så sätt att sanningen har kommit fram. 

Han kan nu vila i frid.

För de som sörjer honom har resan bara börjat.

Vad jag ville säga...

När jag är med dig mår jag bra.  Jag känner mig lugn och trygg på ett sätt jag inte är bekant med sen tidigare.  Jag uppfattar dig som ett naturbarn som jag själv. Det skapar stor trygghet för mig.

Jag gillar att kunna ligga i soffan och glo på en film tillsammans med dig utan att vara rastlös.

Jag mår väldigt bra i den zonen vi skapat. Att det som existerar just då är vi och det vi gör för stunden. Att bara göra det som vi känner för just då.  En annan anledning till att jagt mår bra med dig är att jag känner mig lätt om hjärtat och glad.  Jag har nära till skratt hela tiden och det är en sjukt skön känsla.  Det blir lixom lite som det blir när vi är. Så där knasigt lixom. Som om vi båda hade ADHD typ.  Jag har hört förr att folk som lever ihop där båda har diagnos har väldigt roligt ihop och lever ett rätt spännande liv då dom aldrig riktigt vet hur saker å ting blir. Det stämmer rätt bra in på hur jag känner mig med dig. Att mitt i nåt allvarligt så poppar det ut något ur din mun som är jävligt kul samtidigt som det inte alls hade i situationen att göra vilket gör att det blir ännu roligare och det gör att jag alltid känner mig förväntansfull i ditt sällskap. Det är en skön å glad känsla.

Samtidigt som jag brottas med andra känslor och rädsla för att uttrycka dom.  Av den enkla anledningen att jag är rädd att du ska försvinna om jag säger som det är.  Jag är en känslomänniska och mår inte bra av att lägga locket på.  Det gör att jag blir full av outtalade känslor och tankar. Det bara byggs upp och blir större och större. Det ger mig till slut ångest. Som då kommer ut på ett tokigt sätt och jag tappar kontrollen och ramlar tillbaka i dåliga mönster.  Och det gör ingenting bra. varken för mig själv eller den jag har nära.  

Därför har jag bestämt mig för att jag måste säga. Jag behöver berätta som det är.  Jag måste vara ärlig mot mig själv. Även om det kommer att kosta mig Dig. 

Jag har hela tiden varit rädd för att du ska försvinna. Jag ser saker hos dig som jag tycker om. Det har jag gjort hela tiden. Saker jag vill ha i mitt liv.

Du ger mig saker av dig själv som jag tycker om. Jag mår bra av dig och det tycker jag om. Därför har jag fegat och inte berättat vad jag känner och vad jag vill.

Jag har den senaste tiden åxå sett en förändring hos dig i hur du är gentemot mig. Hur du pratar med mig, hur du gör mig delaktig i saker på ett sätt du inte gjort tidigare, hur du tar i mig, hur du behandlar mig. Massa saker. Saker som jag inte har vågat säga att jag ser. Jag har åxå varit rädd för att du själv skulle se det och därmed stänga av och försvinna. Det blev för mycker rädsla och oro.  Jag mår bra av hur det är mellan oss när vi är tillsammans. Jag kommer troligen länge minnas hur det kändes och framförallt hur du kändes den morgonen jag skulle åka hem, du smekte mig över ryggen med orden: jag har gjort te till dig så du hinner äta frukost innan du åker sen pussar du mig mjukt på axeln. Jag mådde väldigt bra hela den dagen sen.  Det var första gången jag gick ifrån dig med lugn i magen.  Jag ville verkligen inte åka. Men den här gången var det inte pga dålig magkänsla och separationsångest. Utan för att jag ville vara kvar hos dig och få känna så ännu mera.

Alla andra gånger jag har gått ifrån dig så har det varit med en molande obehagskänsla.  Jag vill att du ska känna likadant för mig när jag inte är där. Att jag skulle existera i din värld även då. Att du emellanåt hörde av dig till mig. Bara sådär helt spontant. Och inte bara när det gäller sex. Utan för att du ville. Jag vill att du ska sakna mig.

Jag ville att du rent självmant skulle radera dina dejtingkonton. Jag ville att du skulle sluta söka bekräftelse hos andra. Jag vill att du skulle känna så själmant.  För jag mår dåligt över det. Jag mår dåligt över att dela dig med andra. Jag vill ha dig för mig själv. Jag vill vara ensam på banan. Men jag ville att du ska känna så naturligt. Att det "andra" skulle "växa bort".  Att det inte skulle vara viktigt längre. Jag ville vara viktig.  För jag tycker om dig. Jag vill vara med dig. Men då vill jag ha hela dig. Alltid. Jag kan inte dela dig med andra. Jag vill inte att du ska ge andra något av dig själv. Jag vill du ska ge det till mig. För att du ville.

Jag 

Till en Pappa

Jag undrar vad du vet. Jag undrar om du vet vad som hänt sen sist vi sågs.

Vet du att jag pratar inför pappor som har arga barn. Att dom kommer för att lyssna på MIG för att få stöd i hur dom kan göra, med sina arga barn. Konstigt. Och bra.

Jag undrar om du vet att din äldsta son har träffat en kvinna som är född samma datum, samma månad och samma år som honom. Att hon har 2 barn. 2 killar. Jag gillar dom. Den ena känner jag inte så bra, men han e cool, den andra är en såndär “upcoming DJ” som jag lärt mig att det heter.
Juste, han åker gubbmoppe åxå. HD.

Vet du att din andra son bor i ett hus i skogen å har 2 sjuuukt snygga döttrar.
Den ena har irriterande mycket större tuttar än vad jag har å e så snygg så man bara vill klappa till henne när hon visar sig.
Den andra är liten till växten, skulle gissa på till din armhåla kanske. Om hon stod på tå. Men stark som en oxe å en jävel på fotboll. Distriktslag å grejjer.

Har du sett mina pojkar. Mina 2 fantastiskt underbara pojkar.
Den ena är ett yrväder. Står på ett ben när han äter samtidigt som han pratar oavbrutet.
Han ringde själv till ett annat fotbollslags tränare och förklarade att han inte tyckte att han utvecklades tillräckligt mycket i det nuvarande laget och därför gärna ville komma och provträna i deras lag och förening.
Han bygger träkojor på landet och använder gaffatejp istället för spik.
Han pratar om dig ibland. Säger att: nästa år ska jag vara med i fotbollsturneringen på landet. Då ska jag spela för morfar. Han är 12 år.
Den andra är lugn och sansad. Han är 19 och tog studenten i våras. Han har slutat spela fotboll själv men pratar om att börja igen. Han har det svårt. Han mår inte så bra och vi kämpar med det. Jag är ledsen över det och försöker att inte visa för honom. Han tar på sig mycket och jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. Det räcker med det som är.
Han är tränare för ett lag. Han gillar det som fan och är skitduktig. Kom på nu att han är förbaskat bra på att döma åxå. Den tysta tillbakadragna killen som förvandlas till tydligheten själv.
Sist jag såg honom döma så var det en situation i målområdet som en pappa på sidan av planen började gapa om felaktigt domslut. Min pojke blåste av matchen, vände om och gick tillbaka, förklarade högt och tydligt, både med rösten och rörelser hur hela situationen gått till och varför han dömde som han gjorde och frågade sedan om pappan fortfarande ansåg sig ha rätt.
När matchen var slut så strömmade FÖRÄLDRAR in på planen för att tacka och berömma för hans tydlighet och rättvishet. Det bästa var att pappan som gapade tidigare var först fram för att skaka hans hand. Tänkte på dig då. Vad man sa om dig och ditt sätt att döma. Tror bestämt den genen kommer ifrån dig.
En annan i familjen tyckte att jag skulle bli domare: Då skulle det vara tomt på plan. Hmm, kan nog ligga nåt i det...många röda kort blire…

Vet du att din yngsta dotter är längst av oss alla. Nu var ju kanske inte det någon svårare match i det här gänget, men i alla fall. När hon blir förbannad ser hennes ögon ut som mammas
när hon blir arg. Ja, du hajjar ju själv. Alla försöker se oberörda ut å drar sig diskret mot närmsta nödutgång. Nu är hon ju iofs inte så arg så ofta som tur e. Hon e galen som oss andra å har samma skeva humor.

Vet du att du har 9 barnbarn och 1 barnbarnsbarn.

Ditt äldsta barnbarn är en bra snubbe som jobbar med nåt som låter flott. Regionssäljchef, typ. Fast hans sambo säger att han jobbar med toapapper. Dom har i år fått en liten kille. Ditt första barnbarnsbarn. Han är oftast glad och alltid söt. Eller liten å liten. Jag kallar honom big head.

Ett annat barnbarn lever sitt liv med att skjuta andra. Hon springer runt å skjuter små bollar med färg i på en bana. Det gör tydligen jävligt ont att bli träffad och då får man långvariga blåa märken på huden. Hon är bra.

Har du hört när jag och 2 av dina 3 yngsta barnbarn ligger i rummet längst bort i huset på landet och pratar om fiskorvar. Jag brukar kalla dom det. Dom säger att det inte går att vara en fiskorv, vi pratar om varför det inte finns nåt som heter så. Då brukar jag förklara att det gör det visst det. För jag har bestämt det. Att jag annars måste kalla dom det som skulle vara mera ordmässigt rätt, men att jag inte tror att deras mamma skulle uppskatta om jag kallade dom för bajskorvar, så därför får vi köra en lite mera föräldravänlig variant. Då fnissar dom mest.

Har du märkt att det minsta barnbarnet inte är riktigt likt oss andra. Lite som jag. Fast på annat vis. Han har gjort som jag fick göra. Kompensera ett mindre starkt sinne genom att utveckla ett annat lite mera. Han tar reda på vad saker är genom att smaka på dom, lyssna på dom och känna på dom. Han gillar musik. Då vänder han örat emot ljudet och sen gungar han i takt. Tills han gungar för kraftigt för då drullar han baklänges. Jag gillar att hålla honom. Hans små händer lägger sig stadigt på kinden och sen utforskar han den. På sitt sätt. Jag hoppas att han kommer att vara okej med det. Att omgivningen visar att han är det. Att man kommer att acceptera honom för den han är. Trots annorlunda. Att han duger precis för den han är. För det är just den han är.

Så ser det ut hos mig. 22 år senare. Just idag.

Jag undrar om du vet att jag saknar dig.

Livet

Vissa dagar är jävligare än andra.  Saknaden och längtan gör mig ont.  De för inte med sig något gott.  De plågar mitt sinne med alla krafter de har.  Då går det bara inte att värja sig. Värken i bröstet påminner mig oavbrutet.  Hur kunde det bli så. Hur kan det göra så ont. Så jävla ont.

Jag antar att jag ska lära mig något. Men vad. Inget av värde kan komma till mig i form av någon erfarenhet som jag inte kunde varit utan i det här.

Smärtan tjänar inget syfte. Och gör den det i form av vetskap så vet jag nu. Jag lovar. Jag kan min läxa. Som ett rinnande vatten. Både baklänges och framlänges. I sömnen. När jag ler. När jag går hemifrån till tunnelbanan. När jag borstar tänderna. När jag packar upp rosa presentband på jobbet.  När jag försöker koncentrera mig på att skriva inköpslista. När jag äter frukost. När jag lagar middag. Och hela  tiden innan, efter och emellan. Hela jävla tiden.

Kanske i bråkdelen av en sekund. I det ögonblicket jag kliver in i blomsterhavet, då jag drar ett långt djupt andetag som fyller mig med blommornas underbara doft. Kanske i det ögonblicket när doften möter och uppfyller mig med sin kraft och jag sluter mina ögon. Bråkdelen av en sekund.

I bråkdelen av en sekund befinner jag mig på de gröna vidderna där vallmoblommorna vajar röda och vackra i vindens vagga.  Kanske i den lilla lilla skärvan av tiden stannar det upp. Den försvinner inte. Men i en pust av tiden lyckas de inte tränga igenom. I ett blixtmöte med drömmarnas rike får jag frid. Frid som ger mig kraft att ta mig vidare. Till vad. Det vet jag inte. Jag vet bara att jag inte kan stanna här.  Får inte stanna här. Då är allt förgäves. Det får inte vara så. Inget ska någonsin behöva vara förgäves. Livet är för viktigt. För dyrbart.